Jfr.ellers biskop Bo Giertz’ mesterlige utlegning:

“...vinu träda fram för att förenas med Kristus och själva bliva ett offer...”

“Införnattvarden behärskas själen av en enda stor längtan: att få upptagas ochinneslutas i (Kristi) offer, att få lyftas in i det salighetens rike, som häröppnar sin port på glänt, att bliva “uppfylld och kringvärvd av Kristi gudom”,för att tala med en av reformationstidens nattvardsböner.”(“Kyrkofromhet”,s.85, 90)

Bo Giertz: Kyrkofromhet, s.84-91

Nattvardsmässan börjar med t i l l t r e de l s e p s a l m e n, en stark och koncentrerad bönepsalm, helt inriktad påmötet med Frälsaren. Den omsluter både en yttre och en inre beredelse. Yttre,ty nu gjuter prästen vinet i kalken och lägger oblaterna på patenen; inre, ty nusamla sig alla hjärtan i ett ögonblick av eftertänksam stillhet, ochförsamlingen står liksom dröjande på tröskeln till mässans allra heligaste.

Det gamla namnet på tillredelsepsalmen äroffertorium, d. v. s. offerpsalm eller snarare offergång. Det var nämligen pådenna plats i mässan, som man i Kyrkans äldsta tider bar fram sina offergåvor.Det gick till på ungefär samma sätt, som ibland brukas också hos oss: manställde ett bord framför altaret, och hela församlingen gick fram dit och ladened sina gåvor. Olikheten var bara den, att man i fornkyrkan inte offradepengar, utan vin, bröd, säd, honung och allt möjligt annat av markens frukt.Allt detta lades ned på offerbordet, varpå diakonerna skilde ifrån så mycket avbrödet och vinet, som behövdes för dagens nattvardsgång och buro det tillaltaret. Återstoden lade man åt sidan för olika behov inom församlingen. Dennaoffergång hade sin djupa symbolik. En gång hade Kristus framburit sitt offertill en evig försoning av världens synder. Detta offer skulle nu i nattvardenförkunnas och levandegöras, dess välsignade frukter skulle utdelas, de trognaskulle bli ett med Honom, som offrat sig för dem, och så få del i denrättfärdighet, den frihet från skuld och straff och det eviga liv, som hanvunnit åt dem genom sitt offer. När den kristne gick sin offergång och bar singåva till offerbordet, trädde han liksom in i Kristi offer. Han bekände, atthan ville äga sin del i detta frälsande mysterium. Gåvan, som han lade påofferbordet, var samtidigt en påminnelse om att ingen kan få del i Kristi offerutan att själv vilja offra. Den som lever innesluten i Kristi försonande offerblir själv ett offer, beredd att lida med Kristus och villig att giva sinegendom och sitt liv för bröderna .

Något av detsamma ligger i vår tillredelsepsalm.Den talar gärna om offer, först och framst om Kristi offer: »Guds rena Lamm,oskvldig på korset för oss slaktad...” “Sann livets frukt det träd oss bär, däroffrad din lekamen ära~ Därtill kan ibland också knyta sig tanken på att vi nuträda fram för att förenas med Kristus och själva bliva ett offer:

I nåd, o Herre, tag emot

vad vi ock lägga för din fot.

Våra gåvor blive ej myrra, guld ochrökelse,

vi vårt hjärta give at dig, o Gud, vårFrälsare.

Guds folk, inför din Konung träd,

med helga offer honom gläd;

ditt liv åt ärans Konung vig;

sin salighet han bjuder dig.

Sådana tankar bör man hålla levande, medanman sjunger tillredelsepsalmen. I hjärtat går man sin offergång. Man träderfram under korsets träd, där livets furste offrat sig för oss. Man överväldigaspå nytt av denna ofattbara barmhärtighet, man ger sig på nytt med liv och själåt sin Herre och Frälsare. Liksom han en gång med sitt eget blod gick in i detallra heligaste—in till Fadern själv—och vann en evig förlossning, sågår man nu i kraft av det offret själv fram till Gud och lämnar sig med sinaskulder och försummelser, med sin

oförmåga och sin vanmakt, med sina begäroch sina bekymmer, med alla sina krafter, sin tid och sina tillgångar i hanshand, för att han skall få bruka allt efter sin heliga vilja. Det är innebördeni hjärtats offergång.

Så vänder sig prästen om och sjunger:

Upplyften edra hjärtan till Gud.

Nu börjar den stora lovsägelsen, som är nattvardsrmässansförsta del. Församlingen reser sig, blickarna riktas uppåt, alla hjärtan Iyftasmot Gud. Vara irrande tankar, vår ofrid och förströddhet skola vika för en storIycka. G u d u p p I y f t e våra hjärtan! Här kommer Kristus Konungen till oss.Det går en vag av glädje framför honom och fyller hans helgedom med bruset avavlägsna fröjderop. Därför sjunger prästen: Tackom Gud, vår Herre! ochförsamlingen svarar, alltjämt stående: Allena han är värdig tack och lov.

Så följer den stora prefationsbönen,arvtagaren till den tacksägelse, som Frälsaren uttalade över brödet och kalkenvid den sista måltiden och som sedan upprepades av någon bland apostlarna ellerprofeterna för att i ett senare släktled övertas av biskopen. Denna storaeukaristiska tacksägelse var fornkyrkans älsklingsbön, utbroderad och omformadi det oändliga, alltifrån den tid, då de första lärjungarna “hemma i husenbröto bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald och lovade Gud”. Apg.2,46. Idenna bön ha urkristendomens alla tacksägelseämnen flutit samman, den kundesvälla ut till en ström av jubel över Guds väldiga gärningar alltifrånskapelsens gryningstimma intill den dag, som skall skåda nya himlar och en nyjord. Men hjärtpunkten i all denna brusande tacksägelse är en och densamma:jublet över Frälsaren, som burit världens synd allt intill döden, somövervunnit döden och uppstått igen och evigt lever. Aven de svenskapraefationsbönerna äro variationer över detta kyrkans outtömligatacksägelseämne. De börja som alla praefationer med en sats, nedärvd frånfornkyrkan, där orden nästan trangas och spränga språkets hölje och ända ickeräcka till för att uttrycka kyrkans gränslösa tacksamhet inför sin Herre: Ja,sannerligen år det tillbörligt, rätt och saligt, att vi alltid och allestädestacka och lova dig, allsmäktige Fader, helige Gud . . . Sedan varieras temat.Under jultiden prisa vi Honorn. som för vår skull blev människa, för att viskulle fralsas från mörkret till Guds underbara Ijus. Under fastan stiga bönensrökelseskar inför Honom, som dog för oss, som voro döden värda, för att viskulle hava liv genom Honom Under påsktiden är det påskalammet, som träder frami medelpunkten, och praefationen spänner en segerkrans av lovsånger kringGolgata och den tomma graven. Trefaldighetstiden låter slutligen tacksägelsensamla sig kring det levande brödet, som kommer ned fran himmelen för att givavärlden liv. Hur tacksägelsen än skiftar, är slutet alltid detsamma:uppmaningen att instämma i kyrkans tidlosa jubel, i den aldrig tystnande lovsången,som seraferna frambära i himmelen, och som ständigt, dag efter dag och timmeefter timme, förnyas i alla världsdelar på jorden: Därfor vilja vi, med dinatrogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran, prisa ditt namn ochtillbedjande sjunga . . .

Här faller orgeln in med höga och klarastämmor, och hela församlingen uppstämmer den stora lovsången, som ärhöjdpunkten av vår tacksägelse före nattvarden. Den börjar med serafernaslovsång: Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig Fulla äro himlarna ochjorden av din härlighet. Det är alltsa samma ord som i mässans begynnelse. Nubehöva de inte längre påminna oss, att vi äro inför Gud. De säga oss i stället,att vi i denna lovsång blanda vår röst med serafernas, och att vi i denna stundverkligen äro förenade med dem som inför Guds och Lammets tron jubla överfrälsningens stora under. Det är, som sige vi himmelens portar öppna sig övervåra huvuden. Nu skall det stora undret ske. Nu stiger Kristus ned till oss. Nukommer bruddgummen för att besöka sin brud, den kämpande K;rkan på jorden, somvakande och bedjande bidar hans ankomst. Forr en kort stund är skiljemurennedbruten mellan denna virlden och den tillkommande. Mitt i sitt betryckupplever Guds kämpande Kyrka på jorden, att hon är förenad med den triumferandeKyrkan i himmelen, att hon verkligen är en förgård till Guds Rike och det evigalivets uppenharelse mitt i en fallen och syndig värld. I gränslös glädje ochtacksamhet går hon sin Herre till mötes, när han nu sänker sig ned till henne isakramentets gestalt. Det går som på den dag, då Jesus nalkades Jerusalem:~Hela lärjungaskaran begynte i sin glädje att med hög röst lova Gud.” Alldelessom människorna på Oljeberget i jubel bredde sina mantlar för hans fötter ochsvängde sina palmer i vårsolen och ropade högt, så ljuder ocksa varvälkomsthyllning: Hosianna eller översatt till svenska: Giv salighet av höjden.Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn—kommer här nu- inför våraögon! I denna stund och i denna lovsång har eukaristiens heliga glädje nått sinhöjdpunkt.

Efter den stora lovsägelsen följer den delav nattvilrdsmässan, som innebär invigningen av brödet och vinet. Den börjarmed en bön om Andens närvaro. Så följa instiftelseorden: “Vår Herre JesusKristus, i den natt då han blev förrådd . .” Liksom Jesus då välsignade brödetoch vinet, välsignas nu nattvardsgåvorna på nytt och invigas till den heligahandlingen. Härmed ha vi nått mässans hjärtpunkt. Här handlar vår Herre Kristusåter med oss, enkelt och påtagligt. Osynlig är han mitt i vår synliga värld,lika levande och verklig står han vid altaret som han en gång stod iapostlakretsen. Han räcker ut sina händer, välsignar på nytt sina gåvor ochbereder sig att på nytt räcka dem åt sina trogna.

Så snart instiftelseorden äro lästa, böjerprästen knä i bön. Församlingen føljer eksemplet. Så bedja vi alla vårt FaderVår. Alla läppar röra sig och forma samma ord, mening efter mening förenasförsamlingen i samma tankar och samma åkallan, buren av samma böneord, somMästaren själv har uttalat under sin jordevandring. Varje hön i detta Fader Vårär ett nytt pulsslag från Kristi hjärta genom den bedjande församlingen, som ärhans kropp, en enda kropp, en levande organism i fullaste förening med sittHuvud och sin Frälsare.

Efter Fader Vår brukar det följa en stundstyst bön. Under denna bön bör man tillbedja Herren Kristus, som nu kommittillstädes i sakramentets gestalt. Stämningen i denna tillbedjan inför devälsignade gåvorna har Elis Erlandsson fångat i ett par vackra strofer:

Det helga brød på altarbordet vilar

som Jesus själv en gång i Betlehem.

Vid kalkens blod mitt hjärtas lovsang ilartill Golgata,

Guds nåds Jerusalem.

Här krubban är-jag faller ned, tillbeder.

Här källan är, vars flöden frälsning ge.

O, höga Sakrament, som mig bereder

att Gud, den Evige, på jorden se.

Så brytes tystnaden. Prästen har åter väntsig mot församlingen. Nu håller han Kristi gåvor i handen och bjuder tillHerrens måltid:

Herrens frid vare med eder!

Den hälsningen är med avsikt formad efter deord, med vilka Jesus efter si n uppståndelse mötte lärjungarna. Det är ju denUppståndne, som åter har kommit till oss för att bryta brödet, så som hangjorde i skymningen i Emmaus.

Såsom ett svar på Frälsarens hälsningstiger nu ur församlingen ett tredubbelt bönerop: O Guds Lamm, som borttagervärldens synder. I detta ögonblick, när hela Kristi offergärning står levandeför oss, när vi uppleva dess skakande och saliga verklighet pa nytt,sammanpressad i några få minuters handling, kan Kyrkan icke finna nagot annattilltal. Hon måste bruka de ord, som tydligast av alla beteckna Jesus somFörsonaren. I dessa ord och denna bön uppleva vi ännu en gång hela vårt behovav frälsning, hela vår gränslösa hjälplöshet och hela den ofattbarabarmhärtighet, som sonat vår synd och öppnat möjligheten för oss ovärdiga atthär träda fram till den Helige själv. Här stiger ännu en gång bönen i ordknapp,nästan överväldigad innerlighet: Fräls oss—hör oss—giv oss din fridoch välsignelse! Alla andra önskningar ha sjunkit tillbaka. Mycket annat ha vibett om under samma mässa, stora ting och små ting. Nu pressas allt sammankring det enda nödvändiga. Inför Försonarens gestalt står endast ett kvar: vårtgränslösa behov av frälsning. Inför nattvarden behärskas själen av en enda storlängtan: att få upptagas och inneslutas i detta offer, att få lyftas in i detsalighetens rike, som här öppnar sin port på glänt, att bliva “uppfylld ochkringvärvd av Kristi gudom”, för att tala med en av reformationstidensnattvardsböner.

Och så träda vi fram till hans bord. Alltdet, som nattvardsliturgien förut gjort levande för oss, möter oss härsammanpressat i några få minuters handling, i ett litet vitt brod och en kalkmed vin. Nattvarden är så överväldigande rik, att det icke står i liturgiensmakt att uttrycka allt vid själva nattvardsbordet. Här äro orden de enklastetänkbara: Kristi lekamen, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet . . .Men hakom dessa ord ligga alla de verkligheter inneslutna, som nattvardsmässanförut hämtat fram i tur och ordning för att göra dem levande for själen.Hjärtat, som levat med i den heliga liturgien, känner också, att allt ärtillstädes här: Här är offret, som Kristus utgav för världen. Här ärgemenskapen med den himmelska härskaran. Här är den saliga plats, därskiljemuren är nedbruten och där en syndig människa mitt i sin svaghet fårbekräftelse på sitt himmelska medborgarskap. Här står himmelsporten öppen, ochparadisets frukter räckas ned i denna dödens värld. Här är Herren själv, DavidsSon, som kommer i Herrens namn, Guds rena Lamm, som borttager mina synder, denUppstandne, som skänker mig sin frid, sin salighet och sitt oförgängliga liv.Allt detta är här tillstädes, outgrundligt men påtagligt, i detta vita bröd ochi den välsignade kalken.

Vad som nu sker är så omedelbart gripandeoch uttrycksfullt, att det icke behöver ett ord till förklaring. Allt flyterfram med en inre nödvändighet: nattvardsgången, bönen, som atföljer den, denstora tacksägelsen: “Herren vare tack och lov» med sitt jubelfyllda Hallelujaoch Välsignelsen med församlingens trefaldiga Amen, med vilket vi stryka trekraftiga streck under alla våra goda foresatser och all vår nyvunnatrosvisshet, innan vi gå ut i livet igen.”