Jesus er mer enn en myte

Vi vil bygge hele vårt liv på Ham.

Jesusmanifestet-2008.

Innledning.

Tidligere var det konkurranse mellom kirkesamfunnene om sjelene. I tradisjon og teologi var det en kløft mellom oss. Men nå skriver vi sammen et felles trosmanifest der Jesus står i sentrum. Dette etter eksempel fra det svenske trosmanifestet 2003[1]. (Lokalt har vi også markert den økumeniske bønneuken 2008[2] sammen.)

Mellom oss har vi en historie med gjensidig mistro. Men da den karismatiske fornyelsen kom for ca. 30 år siden ble det kontakt mellom kristne i forskjellige leirer. Vi oppdaget at vi har felles troen på at Bibelen taler sant om lære og liv, at vi deler samme tro på Jesus og har samme grunnholdning i viktige etiske spørsmål.

Vi gleder oss over dette og ser på den enheten vi opplever som en gave fra Den Hellige Ånd, men også som en utfordring. For vi ønsker å dele vår felles tro med alle dem-og de er mange i vårt land-som aldri har forstått at Gud i Jesus Kristus har åpenbart sin sannhet, tatt i mot Ham som sin Frelser og Herre, og opplevd Ham som sin venn. Det finnes noe som er sant i vår verden av subjektive oppfatninger og tanker! Jesus selv sier at Han er ”Veien, Sannheten og Livet”. (Joh 14:6).

Dessverre finnes det kristne som har mistet forståelsen for at Bibelen og den kristne tro gjør krav på sannheten. Dette sørger vi over. Dette er foranledningen til at vi skriver dette trosmanifestet.

Livets mening er å tro på Jesus.

Nokså kortfattet vil vi nå forsøke å beskrive det vi ser som unikt og umistelig i den kristne tro og understreke vår respekt og ærbødighet for Bibelens budskap. For oss ligger livets mening i å tro på Jesus Kristus, som er Faderens enbårne Sønn fra evighet, men som er født inn i tiden og historien av en jomfru. Når oldkirken i den apostoliske trosbekjennelsen sammenfattet sitt budskap om Herren, var den helt overbevist om at Han i helt spesiell mening var ”Jesus Kristus, Guds enbårne Sønn, vår Herre, som ble unnfanget ved Den Hellige Ånd, født av jomfru Maria, …"

Vi stoler helt og fullt på at det som det Nye Testamentet beretter om Ham, og at det den hellige allmenne Kirken har sammenfattet i de oldkirkelige bekjennelsene virkelig er sant. De nytestamentlige vitnene forholder seg til historiske hendelser, ikke myter. Mens det som vi kan kalle for New Age tidligere som nå bruker poesi, myte og legende for å beskrive sin oppfattelse av virkeligheten. De første kristne trodde fullt og fast at det som evangelistene skrev om Jesus virkelig hadde skjedd. Det gjør også vi.

Både det Gamle og Nye Testamente taler om det bare er én Gud, hvis innerste vesen overgår absolutt alt som vi kan forstå. Men denne Gud gjør seg kjent gjennom synlige og konkrete hendelser i historien. Han åpenbarer seg som en kjærlig Gud, som vil alle menneskers beste. Han griper inn i naturens og tidens gang gjennom under, tegn og kraftgjerninger. I den gamle pakt leder han sitt folk Israel ut av slaveriet i Egypt, gjennom ørkenen og inn i løftets land. Underne rommer en symbolikk og et dypere budskap - de er jo tegn på Guds barmhjertighet overfor sitt folk - men dersom vi ikke regner med at de har skjedd taper vi budskapet.

Vi tror på en Gud som griper inn i verden og gjør historien til frelseshistorie. Midt i det vanlige liv vi lever trer Gud inn for å helbrede og redde oss svake og sårbare mennesker.

Når evangeliene beretter om Jesu under og tegn stoler vi på at de virkelig har skjedd. De hjelper oss å stole på den Frelseren som helbreder syke og vekker opp døde, på den Gode Hyrde som gjør syndere hele og tilgir dem som forråder Ham. Når Jesus går på vannet, stiller stormen, gjør vann til vin – og forvandler vin til sitt blod og brød til sitt legeme (jfr Joh 5:48-58, Luk 22:19-20) - blir budskapet til noe som vibrerer av liv og får oss til å ha vår trøst i Ham.

Et revolusjonerende gledesbudskap.

Om alt dette er et poetisk eller mytisk budskap, da forblir det poesi og myte. Om det virkelig har skjedd, blir det et revolusjonerende gledesbudskap. At Jesus virkelig, slik som mange vitner er enige om, har stått opp fra de døde, gir det oss basisen for å tro at vi selv skal bli frelst. Hvor viktig sannhetsspørsmålet var for apostlene i denne sammenhengen blir ekstra tydelig når Paulus etter å ha henvist til de mange vitnene og polemisert mot dem som sier det ikke finnes noen oppstandelse fra de døde sier: ”Men hvis Kristus ikke er stått opp, da er deres tro uten mening, og dere er fremdeles i deres synder. Da er også de fortapt som har sovnet inn i Kristus. Hvis vårt håp til Kristus bare gjelder for dette livet, er vi de ynkeligste av alle mennesker. " (1 Kor 15:17-19). Troen på at Gud er blitt menneske i Jesus Kristus - "Og Ordet ble menneske!" (Joh.1,14) – og på hans legemes oppstandelse- "Herren er sannelig oppstått!"(Luk.24,34) – er grunnvollen for vår tro.

Alla mennesker av god vilje kan nok komme fram til en slags gudstro gjennom å lese naturens bok og reflektere over vår menneskelige eksistens. Og de andre religioner kan nok romme skatter av visdom. Men den fulle sannheten og Gudsåpenbaringen finnes bare i Jesus Kristus, vår Herre. Bibelens budskap om Jesus Kristus som verdens – og hvert menneskes - Frelser er troverdig. Og den taler sant om livet med Herren.

Derfor er det med stor ydmykhet og frimodighet at vi vil vitne om at hvert enkelt menneske gjennom troen og dåpen kan lære å kjenne Jesus som sin Frelser. Han ikke bare var, men Han ER og forblir, den eneste Veien til fellesskap med Gud. ”Gjennom Ham har både vi og dere adgang til Far i én Ånd.”(Ef,2,18)

Vi vil bygge hele vårt liv på Ham!

Svenn Martinsen, sokneprest i Øygarden Prestegjeld, Blomvåg og Hjelme sokn.

Karstein Pahr, forstandar i Pinsemenigheten Sion, Øygarden.

Originaldokument 2003:

Jesusmanifestet.
Svd 28 januari 2003 Jesus mer än en myt

Förr slogs pingstvänner och katoliker om själarna. I tradition och teologi gick en klyfta. I dag på Brännpunkt skriver en katolsk biskop och en ledare för Pingströrelsen för första gången ett gemensamt trosmanifest med Jesus i centrum. Ytterst är udden riktad mot ärkebiskopen K G Hammars tvivlande teologi. Meningslöst om han inte är uppstånden.

Att kyrkor och samfund möts för officiella samtal är i dag inget ovanligt. Men när nu den Katolska kyrkan och Pingströrelsen inleder en teologisk samtalsrunda, det första mötet ägde rum i går måndag, är det unikt.

Som katoliker och pingstvänner har vi en historia av ömsesidig misstro. En förändring började ske när den karismatiska förnyelsen för omkring trettio år sedan skapade kontakt mellan kristna i de båda grupperna, som gjort liknande andliga erfarenheter och som också upptäckte att vi står på samma bibliska grund och delar samma tro på Jesus och har samma grundinställning i viktiga etiska frågor.

Vi gläder oss över detta och ser på denna nyupptäckta enhet som en Andens gåva - men också som ett förpliktande uppdrag. Vi måste dela med oss av vår gemensamma tro till alla dem - och de är många i vårt land - som aldrig upptäckt Jesus som sin Frälsare och vän och som aldrig förstått att Gud i honom har uppenbarat sin sanning. Det finns något som är sant i en värld av subjektivt tyckande och tänkande! Jesus själv säger att han är "Vägen, Sanningen och Livet" (Joh 14:6).

Tyvärr finns det kristna som har förlorat förståelsen för Bibelns och den kristna trons sanningsanspråk. Vi sörjer över det. Detta har också gett oss anledning att skriva detta Jesusmanifest. Vi vill i all korthet försöka beskriva vad vi ser som unikt och omistligt i kristendomen och betyga vår respekt och vördnad för Bibelns budskap. För oss ligger livets mening i att tro på Jesus Kristus, som av all evighet är Faderns enfödde Son, men fötts in i tiden och historien av en jungfru. När fornkyrkan i den apostoliska trosbekännelsen sammanfattade sitt budskap om Jesus, var den helt övertygad om att Jesus i unik mening var "Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad genom den helige Ande, född av jungfrun Maria …"

Vi litar till fullo på att det som Nya testamentet berättar om honom, och som den kristna församlingen sammanfattat i de fornkyrkliga bekännelserna, verkligen är sant. Att man i Medelhavets dåtida kulturvärld använde sig av poesi, myt och legend för att beskriva verkligheten, innebär inte att de nytestamentliga författarna hade samma förhållningssätt. Historiska skeenden hade en helt annan tyngd i den hebreiska tankevärlden. Jesus har inte mycket likhet med omgivningens sätt att tänka och tala. Det som vi kan kalla dåtidens New Age har däremot många slående likheter med nutidens. De första kristna trodde fullt och fast att det som evangelisterna skrev om Jesus verkligen hade inträffat. Det gör vi också.

Både Gamla och Nya testamentet talar om en Gud, vars innersta väsen övergår allt vad vi kan förstå. Men denne Gud gör sig känd genom synliga och konkreta händelser i historien. Han uppenbarar sig som en kärleksfull Gud, som vill människans bästa. Han ingriper i naturens och tidens gång genom under, tecken och kraftgärningar. I det gamla förbundet leder han sitt folk Israel ut ur Egyptens slaveri, genom öknen och in i det förlovade landet. Undren rymmer en symbolik och ett djupare budskap - de är ju tecken på Guds ömhet för sitt folk - men om vi inte är öppna för att de verkligen inträffat förflyktigas också budskapet.

Vi tror på en Gud som ingriper i världens gång och gör historien till frälsningshistoria. Mitt i det vanliga liv vi lever träder Gud in för att hela och rädda oss svaga och sårbara människor. När evangelierna berättar om Jesu under och tecken litar vi på att de verkligen har ägt rum. De hjälper oss att förtrösta på den Frälsare som botar sjuka och uppväcker döda, på den gode Herde som helar syndare och förlåter dem som förråder honom. När Jesus går på vattnet, stillar stormen, gör vatten till vin - och förvandlar vin till sitt blod och bröd till sitt kött (jfr Joh 5:48-58, Luk 22:19-20) - blir budskapet till något som vibrerar av liv och får oss att förtrösta på honom.

Om allt detta bara är ett poetiskt eller mytiskt budskap, då förblir det poesi och myt. Om det verkligen har skett, då blir det ett revolutionerande glädjebudskap. Att Jesus verkligen, så som många vittnen intygar, har uppstått från de döda ger oss grunden för att tro på vår egen eviga frälsning. Hur viktig sanningsfrågan var för apostlarna i detta sammanhang blir särskilt tydligt, när Paulus efter att ha hänvisat till de många vittnena och polemiserat mot dem som sagt att det inte finns någon uppståndelse från de döda, säger: "Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på honom förlorade. Gäller ert hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" (1 Kor 15:17-19). Tron på Guds människoblivande i Jesus Kristus - "Och Ordet blev kött!" - och på hans kropps uppståndelse - "Herren är sannerligen uppstånden!" - är grunden för vår tro.

Alla människor av god vilja kan treva sig fram till ett slags gudstro genom att läsa naturens bok och reflektera över vår mänskliga existens. De andra religionerna rymmer stora skatter av vishet och sanning. Men den fulla sanningen och Gudsuppenbarelsen finns bara i Jesus Kristus. Bibelns budskap om Jesus Kristus som världens - och varje människas - Frälsare är trovärdigt.

Därför är det med både stor ödmjukhet och frimodighet som vi vill vittna om att varje enskild människa genom tron och dopet kan lära känna Jesus som sin Frälsare. Han inte bara var - utan han är och förblir - den enda vägen till gemenskap med Gud. Han leder oss till sin och vår Fader i Andens kraft. Vi vill bygga hela vårt liv på honom.

Anders Arborelius biskop, Stockholms katolska stift Sten-Gunnar Hedin föreståndare Filadelfiaförsamlingen Stockholm

http://www.katolskbokhandel.com/one_news.php?id=24

[1] Undertegnet av Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift, og Sten-Gunnar Hedin, föreståndare Filadelfiaförsamlingen Stockholm. Se lokal bakgrunn her: http://www.kyrkja.net/manifest07.htm